Att åka bil är deffinitivt en frihet. Jag älskar att susa fram med jättehög musik på och bara åka omkring! Det är underbart. Ändå har jag något slags bilhat. Tro det eller ej, men jag har faktiskt det. Det är främst terrängfordon i stan, vad har de där att göra?! De tar ju bara plats! Jag önskar att det snart blir en kupp, att alla som inte tycker om dem går ihop och repar på deras lack på nätterna.

När jag var ute och gick för ett tag sedan med Robin kom det en cyklist i full fart på den smala trottoaren så att vi fick skutta undan, jag tror inte ens att han märkte oss. Han bara cyklade på i räserfart. Då märkte jag att mitt bilhat kanske inte är bilhat egentligen. Utan att det är ett hat mot människor som tar onödigt mycket plats på andras bekostnad. Jag avskyr det. Dessa personer är nästan alltid män. På bussar, tåg, bänkar och andra ställen breder de ut sig, sitter med benen brett isär och har portföljen på sätet/platsen brevid sig. De verkar inte som om de ens tänker tanken att de ska flytta ihop sig lite så att även andra får plats. Det finns nog inte i dessa mäns värd.

Även i trafiken tar de här männen plats. De åker omkring med sina stora jeepar som bara spyr ut avgaser och tar plats. Jag tror inte att det är bilarna egentligen som är problemet, utan sättet att vara. Att ta så förbannat mycket plats så att man är ivägen hela tiden!

Jag är avundsjuk på de här männen, på den känslan som de verkar ha att världen är bara deras, deras privata. Men mest av allt hatar jag dem. Hatar dem för att de är så fruktansvärt egoitiska och inte ens för en sekund verkar täka på något annat än sig själva.

Sol. Vatten. Alla sorters melon(!). Doften av tändvätska. Mollösund. Mammas yoghurtmix (vaniljyoghurt, apelsinjuice, banan). Blåbär direkt från skogen. Synen av den första kantarellen. Jordgubbar. GB-glass. Kulglass. Lupiner, prästkragar, rödklöver, pioner och blåklockor. Cykelturer. Kvinnestad. Doften av nyklippt gräs. Uteserveringar. Luften efter ett åskväder.  Att tycka att det är mysigt att vinbären kommit - men som vanligt glömma att plocka av dem. Festival. BAD. Doften av våt asfalt. Det lilla fenomenet som gör att man alltid ska ta ett sista dopp precis innan man åker hem vilket inte bara resulterar i sandiga fötter, utan även sandiga trosor, blöta kläder och ett blött bilsäte. Somriga Göteborg. Familj. Vänner. Grillning. Liseberg. Träning. Skoskav. Att alltid lyckas sätta sig just i den riktning som röken från grillen blåser åt. Vårgårda cykelfestival - chansen att träffa alla man inte sett på länge. Midsommar. Fotografering. Frukost i förtältet. Tämta. "Skolavslutning". Att plocka snäckor på stranden. Doften av hö. Att agera förste blomvattnare. Krabbfiske. Att skratta tills man gråter. Att hata alla äppelträd (som fäller äpplen) inför varje gräsklippning. Förbannande av mygg, kryp, getingar, brännmaneter och klägg. Att bränna sig i solen. Saft och kex på stranden. Sena sommarkvällar. Kaffe och mörk choklad. Att "jobba" som huskock och experimentera hejvilt. Att rita. Sticky fingers. Sommar-rea. Nya bekantskaper. Fräscha sommarsallader. Grillning med familjen på altanen. Bilturer där man åker "dit näsan pekar". Somriga Ulricehamn. Cykelsemester. Lyssna på vågskvalp "live". Underbart roligt jobb. Pyssla hemma med huset. Sitta och mysa på trevliga utefik men personer man gillar massor. Vila. Sevärdheter man inte hinner se annars. Promenader i skogen. Picnic.

Finns säkert miljontals saker till, men kan inte hitta på mer nu. Längtar till sommaren faktiskt. Ska bli skönt när den komer!

" Det händer att du öser ur dig för mycket energi så du hamnar i depression och total uttröttning. Du behöver lära dig att fokusera och koncentrera dig."

Tack. Det visste jag ju inte alls. Suck.

Jag har haft en underbar helg med Robin och hans knasbyttekatt!!!! Fick världens finaste bukett med blommor och världens vackraste kort i! Här är massa bilder på världens finaste bukett med blommor och på en sovande knasbyttekatt.

Jag har sett teater och hunnit tänka massa. Det har varit skönt och må-braigt! Precis sånt jag har behövt!

Imorgon ska jag springa massa mycket många kilometrar. Det ser jag inte alls fram emot, men det är väl sånt man får ta när man har bestämt och betalat för det.

Jag vill bara att alla i min omgivning ska må bra. Det är mitt stora mål. Men det är så långt och otroligt mycket i vägen för att komma dit. Jag är dessutom en person som vägrar inse att man inte kan ta hand om alla. Det är bara jag som inte behöver tas om hand på (LJUG!!!). Det sliter på sig själv när man ska ta hand om alla och vara alla till lags hela tiden. Men det blir ju bättre än vad det var i slutet i alla fall. Om jag har lyckats hjälpa en person så att den mår bättre mår jag tio gånger bättre en liten stund, innan jag inser att jag har "tagit" personens problem och gjort dem till mina. Det är ju jättebra att människan mår bättre, men jag glömmer ofta mig själv. Varför stoppar jag inte och avbryter när jag känner att jag egentligen inte orkar mer? Varför fortsätter jag då att köra på som om jag har allt ork i världen? Det är mina eviga frågor. Visst att man ska hjälpa till så mycket man kan, men man ska inte hjälpa mer än vad man kan för då blir det ju i alla fall ingen hjälp. Suck.

Alltid jobbigt när man inser det. Men det blir bra igen när man har förträngt! :)

Näe, jag orkar inte skriva något om Stockholm. Det står mig upp i halsen just nu. En annan dag kanske, annars låter jag bli. Det är jättehärligt att vara hemma igen och bara kunna  vara, utan någon stress.

Jag har lyssnat på Säkert! idag. Och kommit fram till att hennes låt "Ditt kvarter" är väldigt bra.

Det är kallt nästan höst nu
Jag går runt ditt kvarter
Fjärde gången den här kvällen
Vem räknar på det
Ser det lyser en lampa
Lägenheten bredvid din
Hon som bor där
Såg alltid på dig
På ett särskilt sätt
Jag kände igen den
Jag hade samma blick själv
När jag stal dig från Helene
Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig
Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod
Jag har en Elle i min väska
Så att det ska se ut
Som att jag sitter och tar det lugnt bara
Inte går patrull som förut
Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck
Det är mörkt nästan natt nu
Jag går runt ditt kvarter
Knack på axeln
Det är Helene som vanligt
Du lämnar oss aldrig
Vi går runt kvarteret
Vi blir bara fler och fler

Jag fastnade för två stycken i texten:

"Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig"

"Jag har en Elle i min väska
Så att det ska se ut
Som att jag sitter och tar det lugnt bara
Inte går patrull som förut
Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck"

Det första stycket var så träffsäkert att jag nästan blev rädd. Är det inte precis sådär det kan kännas ibland? Att man har en trygg och välplanerad grund och sen händer något så att allt rycks upp och man har ingenting kvar?! Mitt i prick!

Den andra är mer lite lustig men ändå träffsäker. Man frågar modet när det ska vara okej att vara som man är. Alla väntar nog på det modet. Att man ska få ha just dem kläderna som man vet aldrig kommer vara inne. Men framför allt när ska det bli okej att inte alltid må bra? Kommer nog tyvärr få vänta i evigheter på det... Synd, för det finns inte någon människa på hela jorden som kan leva upp till det.

Har precis kommit hem från Stockholm. Gud vad skönt! Äntligen en plats med trevliga människor.

Vi har hunnit med massa saker, bland annat STAB, tolkcentralen, dba, dövblind teamet, dövteamet, Språkrådet och riksdagen. Men sen har jag och Bill hunnit med massa traskande i Gamla stan, fotorundor på slottet, och strosning på drottninggatan samt kungsgata. Det var kul! Mer detaljerad historia kommer senare!

Jahapp. Då är det idag vi ska åka alltså. Det känns mindre bra faktiskt. Inte så väldigt pepp. Men det kan ju hinna ändra sig. Tycker inte om att åka buss långt heller och det är faktiskt en bit till Stockholm här ifrån. Får väl se hur det går, om jag förgås av min tristess eller om jag faktiskti överlever hela resan. Det hade kännts lite bättre om jag hade fått sova ordentligt i natt, somnade alldeles för sent och vaknade med jämna mellanrum av massa konstiga drömmar (som vanligt) och sedan vaknade jag alldeles för tidigt och var rastlös och stressad för att jag inte hade sovit ordentligt. Precis som vanligt. Ibland är det mer jobbigt än annars.

Borde kanske egentligen packa klart så jag har det ur vägen, men det känns också jobbigt just nu. Suck, idag är verkligen en dag då man gör sig bäst i sängen. Träningsvärk har jag också... Bläää...

En helt annan sak däremot, hinner alltid tänka en massa när jag inte kan sova men ändå borde ligga kvar i sängen. Tankarna denna morgon kretsade kring varför man alltid måste vara så himla bra. Varför man alltid ska vara så jäkla duktig. Alltså, man behöver ju inte ens göra sitt bästa, det kan räcka gott och väl med att bara vara lite sådär halvbra. Det är helt okej att göra bort sig, bli för full, ha fel. Man får självklart också göra fel. Smetigt knallrött läppstift är helt okej, man får ha fula kläder på sig, man får vara ful, dum, okunnig, tråkig. Man behöver inte heller alltid veta vad man håller på med eller vad man ska göra. Varför kan ingen bara inse det?! Allt blir så väldans mycket enklare då. För alla!

Djupa tankar på morgonkvisten, men de har snurrat ett tag nu och var tvugna att hoppa ut.

Nä, nu får det vara slut på tramserier. Nu ska det packas och göras iordning istället.