Hon kastar jord på kistan för att det är så man gör, ber till gudar hon inte tror på och försöker besvärja honom tillbaks. Sen tänker hon att en ståtlig gran ska växa upp just precis där, och om hundra år ska de hugga ner den för att den är den präktigaste av alla, och så lever han vidare på det sättet. Eller så tar de den ändå och gör pappersmassa av den, då ska hon börja skriva brev på papper igen. Och lyrik. Som om hon fortfarande levde då.

Det känns nästan som om man läser en deckare när man läser Säkert!s texter såhär. Det rymmer så otroligt mycket. Jag glömmer att lyssna  på musiken när jag hör hennes låtar. Texten är så berättande och så intensiva att jag helt enkelt glömmer musiken. Trots att hon är en otroligt duktig musiker.

På senaste skivan; "Facit" är titlarna kocisa coh lite beska: "Influensa", "Jag som blev kvar", "Tyst nu", "Får jag". Och jag vill citera rader och stycken ut allihop. Även om de egentligen är för ordrika. I "Tyst nu" är det få ord, men hon konstaterar att "Jag vill inte hör vad du har att säga. Jag vill bara hålla din hand."

Annika Norlin har en skör och hypersensitiv röst som känner lite för starkt så det till slut låter oredigerat, mer oredigerat än vad det egentligen är tror jag. Även om hon inte upplevt allt som texterna handlar om själv så finns känslan och allvaret där på riktigt och äkta.

Det finns naturligtvis melodier också, men de är så självklara i sammanhanget att man nästan inte hör dem. Det finns även en underbar dialekt. Är det norrländska tro?! Mmm... Det passar också bra till texterna. De hade inte gjort sig lika bra på t.ex Småländska.