" Jag tänkte göra anspråk på världens längsta andetag. Jag drog luft i början av mars och lät bröstkorgen sjunka ner i slutet av juli.

Vi drar sådana andetag när stora saker händer. När rädslan tränger sig på.

I Sverige dör årligen minst 1500 kvinnor i bröstcancer, vilket skulle vara en fullständigt betydelselös siffra för mig om det inte vore för att min mamma var en av dem i fjol. Plötsligt var jag en av alla anhöriga som höll andan, som omöjligt ville tro att någon de älskar skulle bli en del av den statistik som tidningarna skrämmer oss med. Vi förvandlades till de små människorna vid sidan om en diagnos, med hoppet satt till läkare och mediciner.

Det som drabbade oss var omöjligt. Det var döden. Att se någon tyna bort har ingenting med verkligheten att göra. Det är som att drömma utan sömn, att förlora hoppet och ändå hitta lösningar som bär fötterna framåt i dimman, trots att det känns omöjligt. Det är som att lägga ifrån sig vardagen och att börja ställa omöjliga frågor och misstro svaren man får.

Händer det verkligen att folk dör i cancer?

Jag krympte inför det fasansfulla som tornade upp sig framför mig. Döden, och vägen dit, förminskar utan problem vuxna män till pojkar. Men den drar också fram tankarna på livet som passerat under åren som gått, då man var liten och inte förstod vad en mamma egentligen sysslar med under en hel barndom och fram till stunden då man sitter vid sidan om en sjukhussäng med samma moders kraftlösa fingrar i sin hand."

Så börjar Conny Palmkvists bok "Hejdå, allihopa" Otroligt fint och träffande. Han beskriver verkligen så man känner igen sig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej! Har bytt bloggplats. Fråga om den nya adressen om ni känner er värdiga. ...

Jaha, då har vi ringt in det nya året då. Det har väl kanske inte precis börjat som jag har önskat men vi får väl se vart det lider så småningom.    Det har hunnit vara både julavslutningar och hemresande och julafton och jul och så sedan jag skr...

Idag är det Söndag... IGEN! Tycker det är söndag jämt! Söndag betyder Söndags-ångest! Ångest för att man inte hunnit göra alla läxor som man skulle hunnit med i helgen... Blää!   Igår kom i alla fall Robin hem. Känns skönt att ha honom i Sverige ...

I dagens samhälle pressas vi ganska bra av både ideal och livsstil, och det är banne mig inte konstigt att man är ihjälstressad när fötterna ska filas, smörjas och det ska klippas naglar, och kanske ska de målas också, benen ska rakas, smörjas och br...

Det går ju faktiskt att både njuta av en rejäl nys och göra bort sig totalt när man har en snorloska under näsan eller varför inte snor över hela jackan? Och så finns det den där härliga gamla repeterings-nysen, när man nyser tills tårarna sprutar,...