Jag har sett teater och hunnit tänka massa. Det har varit skönt och må-braigt! Precis sånt jag har behövt!

Imorgon ska jag springa massa mycket många kilometrar. Det ser jag inte alls fram emot, men det är väl sånt man får ta när man har bestämt och betalat för det.

Jag vill bara att alla i min omgivning ska må bra. Det är mitt stora mål. Men det är så långt och otroligt mycket i vägen för att komma dit. Jag är dessutom en person som vägrar inse att man inte kan ta hand om alla. Det är bara jag som inte behöver tas om hand på (LJUG!!!). Det sliter på sig själv när man ska ta hand om alla och vara alla till lags hela tiden. Men det blir ju bättre än vad det var i slutet i alla fall. Om jag har lyckats hjälpa en person så att den mår bättre mår jag tio gånger bättre en liten stund, innan jag inser att jag har "tagit" personens problem och gjort dem till mina. Det är ju jättebra att människan mår bättre, men jag glömmer ofta mig själv. Varför stoppar jag inte och avbryter när jag känner att jag egentligen inte orkar mer? Varför fortsätter jag då att köra på som om jag har allt ork i världen? Det är mina eviga frågor. Visst att man ska hjälpa till så mycket man kan, men man ska inte hjälpa mer än vad man kan för då blir det ju i alla fall ingen hjälp. Suck.

Alltid jobbigt när man inser det. Men det blir bra igen när man har förträngt! :)

Näe, jag orkar inte skriva något om Stockholm. Det står mig upp i halsen just nu. En annan dag kanske, annars låter jag bli. Det är jättehärligt att vara hemma igen och bara kunna  vara, utan någon stress.

Jag har lyssnat på Säkert! idag. Och kommit fram till att hennes låt "Ditt kvarter" är väldigt bra.

Det är kallt nästan höst nu
Jag går runt ditt kvarter
Fjärde gången den här kvällen
Vem räknar på det
Ser det lyser en lampa
Lägenheten bredvid din
Hon som bor där
Såg alltid på dig
På ett särskilt sätt
Jag kände igen den
Jag hade samma blick själv
När jag stal dig från Helene
Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig
Gud, när ska jag bli fridlyst
Slå upp i en bok
Hon är en ovanlig art
Så förbjudet att såra
Sätt henne tillbaks där hon stod
Jag har en Elle i min väska
Så att det ska se ut
Som att jag sitter och tar det lugnt bara
Inte går patrull som förut
Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck
Det är mörkt nästan natt nu
Jag går runt ditt kvarter
Knack på axeln
Det är Helene som vanligt
Du lämnar oss aldrig
Vi går runt kvarteret
Vi blir bara fler och fler

Jag fastnade för två stycken i texten:

"Varje träd har en rot
Varje hus en byggd grund
Det är bara min som ryckts bort från mig"

"Jag har en Elle i min väska
Så att det ska se ut
Som att jag sitter och tar det lugnt bara
Inte går patrull som förut
Elle, när ska det bli inne att vara som jag
Blek och feg och sävlig och lat
Jag har köpt varje nummer Elle sen 96
Men det som fortfarande gäller är
Vacker och lycklig
Och just nu kjol med särskilda veck"

Det första stycket var så träffsäkert att jag nästan blev rädd. Är det inte precis sådär det kan kännas ibland? Att man har en trygg och välplanerad grund och sen händer något så att allt rycks upp och man har ingenting kvar?! Mitt i prick!

Den andra är mer lite lustig men ändå träffsäker. Man frågar modet när det ska vara okej att vara som man är. Alla väntar nog på det modet. Att man ska få ha just dem kläderna som man vet aldrig kommer vara inne. Men framför allt när ska det bli okej att inte alltid må bra? Kommer nog tyvärr få vänta i evigheter på det... Synd, för det finns inte någon människa på hela jorden som kan leva upp till det.